Inom tennis är den ryska tennisspelaren Anna Kournikova den perfekta illustrationen av kvinnan som lyckades för sin fysik och inte för sin prestation, även om hon var lovande. Hon kommer att ha blivit mer omtalad av sin fördelaktiga plast om femton år, än av sina sportprestationer.

Även om hon i början av sin karriär nådde semifinalen i Wimbledon 1997, bara 16 år gammal, och uppnådde bedriften att slå Martina Hingis och Steffi Graf, så slutade hon med att skada tummen. Från och med då hör vi bara om henne för hennes charmiga bilder, hennes reklamkampanjer och hennes framträdanden på TV-apparater. Anna Kournikova kommer att ha lyckats markera tennis inte för sina prestationer, eftersom hon aldrig har vunnit en stor turnering, utan genom sin förmåga att landa reklamkontrakt och ockupera förgrunden i media.

Faktum är att på de 11 miljoner dollar i inkomst som den fick 1999 enligt den amerikanska tidningen Forbes, kom mindre än 7% av inkomsten från tennis. Resten, det vill säga 10,25 miljoner dollar, kom från dess sponsringskontrakt som sträckte sig från Adidas till det brittiska underklädesmärket Berlei. Som sportjournalisten Yannick Cochennec analyserar har ”kvinnosporten tappat mycket med Anna Kournikova. Vad han har fått i synlighet, har han gett upp i trovärdighet (...) Glorifieringen av skönhet har blivit normen och reducerat kvinnor till ett enkelt objekt av begär för den manliga befolkningen”. Det har gjort det möjligt för damtennis och spelare att skaffa fler och fler sponsorer, men detta till nackdel för deras hänsyn som idrottare.

Tack vare henne växer intresset för damtennis och dess spelare, men inte av rätt anledningar. Faktum är att kvinnor inte betraktas på samma sätt som män, det vill säga för sina sportresultat utan snarare för sitt utseende och sin skönhet. Idag är bilden av den idrottskvinna som främjas mest av media och sponsorer den av en "modell" och inte av en kvinna med stora muskler. Bilden av den sportiga kvinnan reduceras till denna nivå. Och det är denna bild som lockar allmänheten. Tyvärr har de resultatmässigt mest meriterade idrottskvinnorna svårare att få reklamkontrakt än de som har en fördelaktig figur och som ägnar mer tid åt att posera nakna eller i små kläder i tidningar eller i reklamkampanjer än på idrottsplaner.

Dessutom misskrediteras idrottskvinnor med en atlets kroppsbyggnad, med stora muskler, mycket ofta redan innan deras prestation studeras. Journalisten Yannick Cochennec tror att "Kournikova förändrade sättet att sälja WTA:s damtennisbana: hon gjorde det glamoröst" och

"Det är lite tråkigt att komma till det här, speciellt eftersom alla nu engagerar sig på detta område". Problemet är att det är det som lockar allmänheten, dessa kvinnors sportprestationer räcker tydligen inte för att väcka intresset hos åskådare och tv-tittare. I dagens samhälle har det blivit vanligt att sälja ett kvinnligt sportevenemang genom att använda glamorösa och sexiga attribut, det har nästan blivit en "norm".

Utöver mediebevakningen av spelarna är det nödvändigt att precisera att i Frankrike är tv-sändningen av damtennis minimal. Förutom Roland Garros och Fed Cup som finns på publika kanaler finns det inget annat. Även Beinsports, som äger tv-rättigheterna för majoriteten av herrturneringarna, har inga för damtennis.

Nicolas Zebbar

Jag tog examen från en magisterexamen i sportledning och brinner för tennis och genomförde en studie om utvecklingen av kvinnotennis. Tränar denna sport i tjugo år och är idag chef för min klubb (TC Morlaàs i Pyrénées-Atlantiques), jag är alltid på jakt efter nya idéer som syftar till att förbättra träningsmiljön för medlemmarna. Jag är därför mycket glad över att kunna dela detta arbete.

På samma ämne